En klump far genom jordens atmosfär och landar på marken. Den har kommit från yttre rymden. Den landar nära ett av djuren som bebor jorden. Djuret (som är en isbjörn) vänder på huvudet, tittar en stund på det nya föremålet, tappar intresset för det och återvänder till sina ursprungliga angelägenheter. Näst på plats är tre människor som från en forskarstation i närheten har observerat klumpens färd mot marken sedan en tid tillbaka. De tre mänskliga forskarna har med sig varsin uppsättning mätverktyg. Med mätverktygen undersöker forskarna klumpen, och undersökningen får dem att fascineras. De dubbel- och trippelkontrollerar sina resultat innan de lägger ner sina mätverktyg. Nya tankar föds i huvudet på de tre mänskliga forskarna. Klumpen (som lever) ligger stilla.

Samtidigt simmar en av de majestätiska flodvargarna (eller jätteuttrarna) kontemplativt längs Amazonfloden. "Tillvaron är en ständig ebb och flod här på Amazonfloden. Och nu menar jag inte nivån på vattenytan, jag menar att känslorna stiger och sjunker om vartannat (ni får förlåta en floskulös flodvarg)! Ena stunden kämpar jag och min flodvargsflock för livet mot angripande krokodiler, medan vi i nästa stund ligger i vattenbrynet och äter varsin ciklid. Jag hatar krokodilerna! Och jag älskar livet utan dem!", tänker flodvargen.

I staden sitter Öyvind och funderar över sitt liv: "Mitt liv är precis som en flodvargs.", tänker Öyvind, "Det är oftast okej, ibland blir det lite jobbigt och så anstränger jag mig och så blir det bra igen. Det är klart, det är det enda jag vet eftersom krokodilerna inte vunnit ännu - jag skriver ju det här.".

Öyvind blir melankolisk angående sin existens: "Jag gillar inte tanken på gud. Jag gjorde ett försök (kanske var det bara halvt på allvar) med bibelstudier hos en missionerande teist för ett tag sedan. Trots att jag försökte ge det ett försök fungerade inte missionen. I alla fall gick jag på missionärens bibelträffar några gånger. Jag kommer ihåg att missionären vid ett tillfälle förklarade att gud skapat människan i tre steg. Det första steget, berättade missionären, var materian. När gud tillsatte materian ett medvetande hade gud skapat det andra steget – djuret. För att skapa det tredje och sista steget - människan – tillsatte gud en ande. När jag hade funderat på det där ett tag frågade jag var neandertalaren skulle placeras in; på det andra eller tredje steget? Svaret jag fick var: neandertalaren är resultatet av guds första försök att skapa en människa; ett misslyckat försök som inte levde upp till guds vision. Jag tyckte att svaret bar efterhandskonstruktionens prägel. Det lät som om historien anpassades efter senare inkommen information! Efter det var jag övertygad om att missionären talade osanning. Egentligen gick det till så här: Efter något som kallas "den stora smällen" uppstod något slags slem (organismer) på en av de från smällen flygande skärvorna. De där organismerna utvecklades sedan i en evolutionär process, vars resultat bland andra är människorna. Först föddes jag, nu gör jag vad som krävs för att jag ska överleva så länge som möjligt, och sedan till slut dör jag; precis som en flodvarg.".

På Nordpolen växer klumpen litegrann, och det rapporteras i nyhetssändningar världen över.

I staden diskuterar Keiko med Öyvind. "Hörde du? Den växer! Vi borde döda den! Om något växer betyder det att det har absorberat något annat. Med andra ord har den tagit något av den planet som tillhör oss. Jag vet inte om äganderätt finns där den kommer ifrån, och jag bryr mig inte heller, så länge den håller sitt slem borta från vår planet!", utbrister Keiko.

"Jag älskar tanken på klumpen. Döda den? Det här är första gången vi har kommit i kontakt med liv från en annan del av universum. Är du Sverigedemokrat? Att det har uppstått liv på en plats utanför jorden är den mest fascinerande tanke jag haft.", replikerar Öyvind å andra sidan.

På Amazonfloden firar flodvargarna sin senaste seger över krokodilerna. "Vi gjorde det! Det var snyggt när du dunkade stenen i huvudet på den där reptilen. Vi äger Amazonas!", säger den ena flodvargen.

"Livet är ett nöje ibland. Jag önskar att det här tillfället vore för evigt.", säger den andra.

På Nordpolen växer klumpen, och den gör ett försök till kommunikation med sina nya intergalaktiska bekantskaper, som å sin sida andaktsfullt tar till sig budskapet.

I staden ljuder radion: "Klumpen på Nordpolen har genom forskarnas utrustning framfört att den vet vad som är livets mening, och att den avser att avslöja det. Forskarna har också konstaterat att klumpen suger liv ur dess omgivning i samma takt som den växer. Forskare som befunnit sig nära klumpen upplever trötthet och sinnesförvirring. Klumpen konsumerar sin omgivning och producerar på så sätt ny biologisk vävnad till sin kropp. Världsledare planerar att höja säkerheten både runt klumpen på Nordpolen och på de laboratorier där avlägsnade delar av klumpen analyseras.".

Öyvind funderar över radiosändningen. "Jag vill veta vad som är livets mening. Min hjärna är konstruerad att tänka i meningsfullhet. Allt jag gör har meningen att lägga grunden för min fortsatta överlevnad - men överlevnaden har ingen mening. Det har skapat ett hål i min hjärna. Ofta får jag känslor av meningsfullhet (till exempel när jag tar del av bra konst), men känslor av meningsfullhet betyder inte att livet har någon mening. Känslorna av meningsfullhet förutsätter att jag inte tänker på livet i dess helhet.", säger Öyvind.

"Det där om att klumpen suger åt sig energi från jorden gav mig ännu mer rätt. Vi borde ha bombat den så fort den kom hit.", säger Keiko.

"Jag tycker att vi borde försöka fokusera på det intressanta i den här situationen. Jag vill veta vad som är livets mening. Nu när en utomjording kommit hit och erbjuder oss ett svar i utbyte mot att få leva tycker jag: hellre chansa än att fortsätta leva i ovisshet.", säger Öyvind.

På Amazonfloden utbrister flodvargen: "Helvete! Jag hittar inget ställe att bygga bo på!".

Hur ska det gå? Innebär klumpen ett hot mot mänskligheten? Kommer livets mening att avslöjas? Och hur ska flodvargen tackla sin nya uppgift? Följ med!

Radion rapporterar om inställningen till klumpens ankomst: "Vad säger människan på gatan? Borde vi spränga klumpen?".

"Jag tycker att vi borde vänta lite längre, jag vill veta vad som är meningen med livet.", säger någon.

"Tja... Jag är beredd att offra ganska mycket för att få veta meningen med livet.", instämmer någon annan försiktigt.

"Jag vet redan vad som är meningen med livet. Frälsning! Bomba klumpen!", utbrister nästa tillfrågade person.

"Bomba den. Det är uppenbart att klumpen bluffar.", säger någon annan med säkerhet i rösten.

"Allt liv har ett värde, därför borde vi försöka samsas med klumpen.", tycker någon.

"Klumpen anföll oss. Vi borde spränga bort den i självförsvar. Även om det bara är grönlänningar som är hotade är klumpen ansvarig för en attack mot mänskligheten.", säger någon.

På Nordpolen växer klumpen. Den konverterar liv i dess omgivning till egen biomassa.

Några världsledare samlas på ett möte för att enas om vad som bör göras med klumpen.

"Vi borde använda våra kärnvapen för att spränga bort klumpen.", säger en världsledare.

"Nej! Allt liv har ett värde!", säger en annan.

"Det gäller bara liv som kommer från jorden.", säger den första.

"Är det inte bara människans liv som har ett värde?", säger den andra.

"Nej, djur har också ett värde, men det är inte lika stort som människans.", säger den första.

"Neandertalaren då?", säger en tredje.

"Lite mer än djur, lite mindre än människan.", säger den första. "Tillbaka till ämnet klumpen. Vilka röstar för att vi spränger bort klumpen?", fortsätter världsledaren.

"Jag!", säger en världsledare.

"Jag!", säger en annan.

"Och jag!", instämmer en tredje. Voteringen fortsätter enligt samma mönster.

Världsledarna inser hotet som de står inför och beordrar nukleärt oskadliggörande av klumpen. Närliggande områden evakueras. Flera atombomber skickas upp i luften. Vissa av dem är endast verkningslösa attrapper (vilka är okänt) för att möjliggöra en lättare skuldbearbetning hos avrättarna. Smällarna syns från rymden och hörs över stora delar av jorden. Klumpen dör.

I staden ljuder radion: "Det har visat sig att klumpen har färdats till flera olika planeter som hyser liv. Dess överlevnadsstrategi har varit att exploatera andra rymdinvånares intresse för frågan om med vilken mening de existerar, och den har hittills varit framgångsrik.", säger programledaren, och fortsätter frågande till en av de tre forskarna: "Vad gjorde klumpen egentligen?".

"Vad klumpen gjorde var att använda sina förmågor i syfte att överleva. Som vi vet idag var det synd för klumpen att den inte tålde atombomber. Desto bättre för oss människor. När vi använder våra teleskop för att beskåda de platser klumpen tidigare besökt framstår draget att bomba klumpen som rationellt. Planeterna är täckta av ett likadant slem som före bombningen och saneringen täckte delar av Nordpolen. Jag tror att de flesta av oss kan enas om att vi inte vill ha en liknande situation på jorden. Undergången var närmare än vi trodde, och vi har ingen anledning att möta den tidigare än vi absolut måste. Det är evangeliet som jag vill att vi ska lägga på minnet.", svarar en av de tre forskarna.

Flodvargen finner ett ställe att bygga bo på och ett mål mat för dagen.

Ännu en gång tar historien en angenäm vändning (åtminstone för jordens mänskliga befolkning och för den majestätiska flodvargen) men mer säkert än något annat är att den ska krökas åt motsatt håll i framtiden.

-----

"Den 5:e juni landade en klump på jorden. Den påstod att den visste vilken mening människornas liv hade. Jag blev exalterad. Jag reste till klumpen för att se på den och känna på den, och jag fick vid ett tillfälle, efter många dagars köande, möta den. Jag talade till den och rörde vid den. Jag var euforisk. Den kommunicerade inte med mig. Efter mötet blev jag sjuk. Jag hade ångest och min kropp var svag i en vecka innan jag blev frisk igen. Senare samma år, den 17:e december, dog klumpen. Den bombades till döds. Det visade sig att klumpens historia var en historia av falskhet och svek. Den visste inte med vilken mening människorna existerade. Den påstod det för att överleva. När klumpen var död och resterna skulle rensas bort från jordytan fick jag ångest igen. Jag var återigen utlämnad åt mina fysiska förutsättningar. Jag såg på bilder av rester av klumpen, högtryckssprutor, lastbilar och förvaringsutrymmen i berggrunden till vilka klumpen transporterades. Jag satt apatisk och såg mina drömmar spolas bort. Efter en stund såg jag inte längre bilderna. Eller rättare sagt, jag såg dem, men de betydde inte längre något för mig. De var bara bilder på ett saneringsarbete. Jag brydde mig inte. Jag var fortfarande apatisk, men i mitt inre började jag känna skiftningar i mitt tillstånd. Meningslösheten fanns kvar, men den omslöts av en ny angenämlighet. Jag såg var jag befann mig. Jag kände efter inom mig själv. Jag letade efter något att hålla fast vid, och jag fann det. Det var en känsla av upprymdhet som jag förstärkte genom att läsa en bit ur en av mina favoritböcker.", säger en av jordens invånare.